Utanför Izmir på Turkiets västkust finns ett stålverk. Detta stålverk låg tidigare i Kallinge i Blekinge. Någon gång på 70 eller 80-talet monterades verket ner och hela rasket skeppades till Turkiet, där man plockade upp det igen. Hela historien bakom denna operation känner jag tyvärr inte till, men det har nog varit ganska vanligt att företag i mindre utvecklade länder köpt hela fabriker i Sverige.

Nu hade man fått problem med att en högspänningsbrytare hela tiden gick sönder och jag skickades dit för att undersöka saken. Man misstänkte att orsaken kunde vara att delar av utrustningen var feldimensionerad. För att utföra min undersökning så behövde jag en hel del mätutrustning som var både dyr och tung. Framförallt så var den tung. 70 kg för att vara exakt. För att kunna frakta all denna utrustning så skaffade jag en vanlig ”plyfalåda”. En sådan låda är gjord i vanlig plywood och ser ut som en låda som man normalt skickar fraktgods med. Jag skulle dock frakta den som vanligt resgods, eftersom jag skulle bli tvungen att sköta alla tullrutiner själv. För detta ändamål så skaffade jag även en uppsättning carneter. En carnet är en speciell tullhandlig som används då man har gods som ska föras in i ett land och ut igen. Med dess hjälp så slipper man betala skatt, moms och andra införselavgifter i det land som man reser in i. För att denna procedur ska fungera, så måste man i förhand bestämma sig för hur många tullövergångar man ska göra. För varje in- och utresa man gör i ett land, så behöver man se till att tullen sätter stämplar i en uppsättning papper.

Resan till Turkiet gick bra och alla prylar med tillhörande papper kom fram i god ordning. Stålverket hade man byggt ett par mil norr om Izmir, mitt ute i vad som såg ut som en grushög. Verket såg ut som vanligt i den här delen av världen, dvs. skräpigt och fult och framför allt trasigt. Hur man över huvud taget lyckades få fram något stål ur den skräphög till stålverk man hade är ett under. Jag inledde mina undersökningar, som främst bestod i att göra mätningar i högspänningsställverket. Dessa mätningar sparades på disketter för att föras över till den dator jag hade fått med mig. Med datorns hjälp så skulle jag analysera mätningarna. Problemet var att det tog ungefär 10 gånger så lång tid att göra en analys som det tog att göra en mätning. För att kunna köra analysen på alla mätningar, så var jag i princip tvungen att köra dygnet runt med datorn. På dagarna gjorde jag mätningarna, tog sedan med mig disketterna för att fortsätta med analyserna på hotellet under natten. Jag ställde klockan på väckning en gång i timmen, så att jag kunde gå upp och byta diskett för att påbörja analysen av en ny mätning. Så höll jag på under en hel vecka.

Det visade sig att det inte bara var själva stålverksutrustningen man hade köpt, utan man hade faktiskt fått med sig allt från Sverige, och då menar jag verkligen allt. I ett rum i kontorsbyggnaden satt ett gäng med människor och slog i de pärmar med dokumentation som man fått med. Jag blev ombedd att titta i dokumentationen för att ta reda på en speciell mätgivare som man hade problem med. Jag blev då varse att det inte bara var den tekniska dokumentationen som man fått med, utan även alla inköpshandlingar, följesedlar och fakturor som man i god ordning hade sparat i Kallinge. Allt var givetvis på svenska, så det som gänget i arkivet höll på med var att försöka översätta och bedöma innehållet i alla papper. När jag letade i papperna efter uppgifter på mätgivaren så fick jag massor med frågor från översättarna om vad olika ord betydde.

Hemresan skulle visa sig gå lite sämre än utresan. Jag skulle först flyga till Frankfurt för att där byta till en Stockholmsflight. Av någon anledning så hade resebyrån gjort fel, för när jag kom till Frankfurt klockan 11 på kvällen, så fanns det inga mer flighter till Stockholm den dagen. Jag hade då två alternativ. Det ena var att övernatta i transithallen och det andra var att ta in på flygplatshotellet. Hur jag än gjorde, så var jag först tvungen att ta reda på var mitt bagage hade tagit vägen. Min vanliga resväska dök upp på ett baggageband, men trälådan med all utrustning var borta. Jag lyckades efter ett tag få fram att man hade trott att den skulle behandlas som fraktgods och man hade därför skickat den till fraktgodsterminalen som låg i andra änden av flygplatsen. Därifrån fick jag själv se till att ta denna 70-kiloslåda tillbaka till transithallen. Alternativet att övernatta i hallen hade jag vid det här laget lagt på hyllan, men då uppstod ett nytt litet problem. För att komma till hotellet så skulle jag vara tvungen att ta mig genom både pass- och tullkontroll. Denna tullövergång hade jag ju inte planerat, så någon carnet för detta ändamål fanns inte. Efter diverse framgångslöst dividerande med tulltjänstemannen, så funderade jag på hur tyskar normalt brukar vara. Jag sträckte därför på mig lite extra, pekade med hela handen på tullarn, och sa med så myndig röst som jag kunde åstadkomma ”this box must stay here until tomorow, while I will stay at the hotel”. Och det funkade. Jag lämnade lådan, köpte mig ett rum för 1200 spänn på Hotel Hilton, och sov en hel natt i sträck för första gången på en vecka. Morgonen därpå gick jag tillbaka till tullen, hämtade min trälåda, och kunde fortsätta min hemresa.