Att fotografera…

På sin blogg skriver Terje Hellesö att ”mest av allt handlar fotograferandet om att existera och att leva”. Det fick mig att fundera över varför jag själv ägnar mig åt detta. Jag har fotograferat sedan jag var i tonåren, men av någon anledning så har det aldrig någonsin fallit mig in att det kan vara något annat än en hobby (som kostar en massa pengar). Att tjäna pengar på detta har också bara stannat vid någon enstaka flyktig tanke. Att det varit en hobby har alltså varit viktigt. Jag minns en diskussion jag hade med en kompis från mitt andra stora intresse – musiken, som man kanske kan se som en parallell till detta. Min kompis, som är en mycket duktig jazz-sångare (duktiga manliga jazz-sångare har det aldrig varit något stort överskott på i Sverige), började få erbjudanden om att bli professionell, dvs börja turnera, spela in skivor och ägna sig åt detta på heltid. Diskussionen vi hade gällde huruvida han skulle ge sig in i detta eller inte. Frågan vi ställde var vad som var viktigast; att bli en känd jazz-musiker, eller att få ägna sig åt det han själv ville. Tyvärr så finns det en motsägelse i detta. Blir man professionell jazz-musiker i Sverige, så är risken överhängande stor att andra säger åt en vad och var man ska spela eller sjunga. Utbudet av speltillfällen är inte större än att man får ta de tillfällen som ges. Detta gäller nog för övrigt hela musik-branschen. Det räcker ju med en titt på valfritt lekprogram på TVn, för att man ska inse hur lite en enskild artist själv kan styra vilka sammanhang man medverkar i. Som amatörmusiker å andra sidan, kan man ställa villkor och i stort sett bara ägna sig åt det man själv behagar.

Fotogram

Men varför fotografering? Det finns ju så många intressen man kan ägna sig åt. Jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Ingen i min närhet var intresserad av fotografering. Jag minns dock hur det började. På något sätt fick tag i fotopapper och framkallningsvätskor. Mina första fotografiska verk var vad som kallas ”fotogram”, dvs man lägger något, t.ex. en död spindel, på ett fotopapper, belyser det och framkallar bilden. Det var en hel del experiment som företogs där i skrubben under trappan hemma hos mamma och pappa. Jag tror det kan ha varit det som var drivkraften. Att experimentera och se vad som hände.

Emellertid, så småningom dök digitalkamerorna upp och jag skaffade mig en relativt avancerad (och för mina mått dyr) kamera. Delvis finansierade jag inköpet genom att byta in min gamla systemkamera. Nu var det dags att börja experimentera igen, och nu kunde man göra det utan att det kostade skjortan. Att fotografera handlar alltså för mig egentligen inte så mycket om att ta bilder, utan är mer en ursäkt och ett verktyg för att se och undersöka min omvärld.

För några år sedan satt jag på en mosse full av orkidéer och filosoferade över vad jag höll på med, och kom då på en liten devis som sedan fått gälla som en förklaring till varför jag fotograferar. Denna devis lyder ”att komma nära utan att störa”.

Många säger att man måste veta vad man vill ta för bilder redan innan man ger sig ut för att fotografera. Detta fungerar över huvud taget inte för mig. Kameran är mitt undersökningsinstrument och bilderna resultatet av min undersökning. Varför undersöka något som jag redan känner till?

Sedan internet dök upp har även fotograferandet gett mig en massa nya bekantskaper. Ofta handlar ju dessa sammanhang om att man ska kommentera varandras bilder. Jag var tidigare relativt flitig på att skriva kommentarer om andras bilder, men detta har jag tröttnat på allt mer. Om inte bilden säger mig något så har jag ju inget att säga om den. Och skulle bilden säga mig något så är det ju redan sagt. Inga mer ord behövs. Kanske en trist inställning, men så har det blivit. Självklart kan man vara just och ge ett ”gilla” till någon som man vet uppskattar det, och visst är det en skön dunk i ryggen att själv få lite beröm, men det bästa berömmet kommer nog ändå alltid inifrån. Den där känslan man får när man upptäckt något och dessutom kan visa det för andra.

Gysinge

Det är nog så det är. Jag fotograferar för att undersöka och experimentera. Bilderna är bara bevisen på det jag upptäcker.

Det här inlägget postades i Fotografering. Bokmärk permalänken.

1 svar på Att fotografera…

  1. Cattis skriver:

    Hej
    Kul att läsa att det finns någon mer som fotograferar planlöst! Jag har känt mig lite oproffsig emellanåt när jag bara går ut och ser mig omkring och hittar motiv överallt.
    /Cattis

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.