Hur man inser att man kanske blivit en nörd – vad nu definitionen på det är.

Jag började för flera år sedan att irritera mig på alla äpplen som bara ligger i gräset och ruttnar till ingen nytta. I början blev det mycket äppelmos, äppelgelé, äppelkakor, torkade äppelringar, stekta äpplen osv, men det finns trots allt en gräns för hur mycket äpplen man kan förädla på det sättet. Efter ett tag hittade jag ett recept på nätet, tror det gick under namnet ”Bomans cider”, som jag försökte ge mig på. Första gången hände nog ingenting. Vet inte riktigt vad som gick fel. Andra gången gjorde jag själv fel. Enligt receptet skulle man ha 1 kg socker, så jag tog en påse socker ur skafferiet och hällde i. Oooops, det var visst en 2-kilospåse, och cidern var bara att vaska. Kanske ska tillägga att jag som biodlare är van att hantera stora mängder socker, då våra bi-samhällen får ca 15-20 kg rent socker upplöst i vatten varje höst. Nåväl, det får bli nya insatser nästa år.

Året gick och via lite biodlar-kollegor så hamnade vi följande höst hos en kille som visste hur man gör cider på riktigt sätt, och som dessutom hade rätt utrustning. Vi bokade in oss hos honom för en dags genomgång, plockade alla äpplen vi kunde hitta och gjorde vår allra första riktiga cider. Även om självkritik inte är människans starkaste egenskap, vågar jag påstå att resultatet blev, om inte himmelskt, så i alla fall högt över vad vi hade hoppats på. Så nästa år, som av en händelse, råkade jag fylla jämt som man säger (tänker inte säga hur mycket), och då hade resten av min familj insett vad jag behövde mest av allt här i världen (förutom deras kärlek så klart). Jag fick en stor fruktpress och en fruktkross – allt man egentligen behöver för att göra stora mängder riktig cider på ett seriöst sätt. Det finns en liten rolig historia kring detta också. Malin hade beställ prylarna, men hade nog inte riktigt tagit i beräkning att prylarna är rätt stora och tunga. Lägg därtill att svenska postleveransen inte riktigt är vad de har varit. Allt slutade med att jag var tvungen, till Malins stora förtret, att åka till närmaste postkontor och själv hämta grejerna, och att det inte blev några fina paket på min födelsedag. Denna förseelse mot våra födelsedagstraditioner glömdes dock bort sekunden sekunden efter att jag förstod vad jag skulle få.

Åren har gått och en gång om året har äpplen samlats in och utrustningen plockats fram för den årliga must- och ciderhelgen. Mängden äpplen har successivt ökat, för att nå ett max för två år sedan, då vi hade fått ihop 300 kg äpplen. Förra året, 2017, blev som nog många känner till ett mellanår, då frukten frös bort redan vid blomningen. Vi hade väl 2-3 äpplen på våra egna träd, och fick rapporter om liknande skördar runt omkring oss. Inga äpplen och ingen cider. Men så är livet på landet.

Kommande födelsedag fick jag på nytt en present från min påhittiga fru och min familj, som jag nog kommer få svårt att återgälda. På födelsedagen sattes jag i bilen och skickades på en ölbryggarkurs hos Linköpings hembryggarförening. Vi gjorde en APA i källaren hemma hos Peter under ledning av Peter och Jonas. Det var som en uppenbarelse visade sig för mig. Är det verkligen såååå enkelt att göra egen öl som smakar sååååå bra! Detta måste jag testa själv. Mycket utrustning fanns redan hemma eftersom vi gjort cider i flera år, men jag fick komplettera med en stor gryta, en brännare för gasol, och lite andra småprylar. Första receptet tog snart form och det fick bli ett ”veteöl av sydtyskt typ” som jag hittade någonstans på nätet. Lite småfel gjorde jag, som att inte sila bort humlen när jag tappade upp vörten i damejeannen för jäsning. Resultatet blev ändå långt över min förväntan. Fler bryggningar följde under våren, många fel har man säkert gjort, men resultatet har ständigt blivit gott. Det mesta har varit kloner eller färdiga recept jag hittat på nätet. Den stora triumfen hittills har nog varit det recept jag satte ihop helt på egen hand, och som jag döpte till Biodlarbärs eftersom det innehåller en del av vår egna honung. Detta öl fick högst betyg från Malin – min värsta kritiker – och jag kom dessutom på 8:e plats på LHBF sommarölsträff med detta öl.

 

Det här med att man kanske blivit nörd – vad nu det är – eller åtminstone har fått ett intresse som ständigt väcker nya frågor, insåg jag idag. På Facebook hittade jag ganska tidigt en grupp som heter Hembryggning. Där samlas kunniga bryggare med oss noviser, och man lär sig massor av att följa diskussionerna där. Har diskuterat det här med pH-värden och vattnets inverkan på resultatet via en tråd under några dagar. Ursprunget till just denna fråga var en kille som undrade över varför hans mörka öl alltid blir sura eller syrliga och hur man höjer sitt pH. Eftersom jag planerar att brygga en mörk stout nästa gång, så väckte det min nyfikenhet. Jag hade fått för mig att man snarare behöver sänka vattnets pH än att höja det när man mäskar. Som resultat av denna diskussion skickade jag efter pH-mätstickor för att kunna mäta mäsken vid nästa bryggning. Insikten om att man kanske trots allt är, om inte nörd, så i alla fall att man fastnat hårt i detta intresse, kom precis nyss. Jag hade köpt hem lite olika sorters stout från Bolaget, och har nu mätt upp pH-nivån på dessa. Därför kan jag för den intresserade meddela att Poppels Russian Imperial Stout har ett pH på 4,4 medan Yeti Imperial Stout ligger på 4,6. Smakmässigt gillade jag Yeti bäst, och trots att jag inser att smaken inte bara sitter sitter i pH-värdet, så kommer jag sikta på 4,6 när jag gör min stout. Hur man nu når dit är en annan sak, som jag har fram till lördag på mig att ta reda på – nördigt eller inte – huvudsaken är att jag har kul. 

 

Det här inlägget postades i Cider, Öl. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.